Tillflykten

Ingrid Segerstedt Wiberg

Nästsista gången jag besökte Ingrid fick jag ett utbrott över att
hennes böcker inte fanns i sjukhemmets bibliotek. Idag, dagen efter
hennes bortgång, gjorde jag en tur i ösregnets Stockholm och upptäckte
att inga bokhandlar verkar ha dem heller. Det känns nästan bra att
hitta något att, så som Ingrid själv ofta var, vara förbannad på när
jag i själva verket känner mig tom och sorgsen. Ingrid betraktade
aldrig så jag hörde det sitt åldrande som något naturligt. Snart, sa
hon, skulle hon piggna till igen och skriva mer. Jag kom att betrakta
hennes framtid på samma sätt. Hon var en övertygande kvinna.

Nästan hundra år av engagemang för flyktingfrågan - så brukar
organisationer kunna beskrivas, där människor gemensamt hållit orken
uppe. Men så kan också Ingrid beskrivas och minnas.

Australien vägrar pröva asylansökningar

Den australienska flyktingpolitiken har länge varit kritiserad, inte
minst för att man – likt EU – utvecklar läger för asylsökande bortom
fastlandet. Idag uppmärksammade SvD
(http://www.svd.se/nyheter/utrikes/asylstopp-pa-julon_4546299.svd) att
Australiens invandrarminister Evans anser att läget i Afghanistan och
Sri Lanka är så bra att Australien inte längre kommer behandla
asylansökningar från länderna. Det mest upprörande är ändå inte
tolkningen av landinformationen (i Sverige bedömer vi idag att det
råder väpnad konflikt i tio av Afghanistans provinser, i 18 svåra
motsättningar. Bara ett fåtal delar av landet betraktas av
Migrationsverket som stabila. Internflyktsalternativen är begränsade,
osäkra och dyra.). Det upprörande är förstås uttalandet att man över
huvudtaget inte tänker behandla asylansökningarna. Individuella
flyktingskäl kommer alltså inte att prövas – inte ens prövas!

Evans ger en anledning till beslutet ”Förändringen skickar en stark
signal till människosmugglarna, att de inte längre kan garantera att
deras kunder får visum" (…). Med andra ord är detta ett ogenerat sätt
att stoppa flyktingströmmen och helt strunta i Genèvekonventionen och
rätten att söka asyl. Tanken är tyvärr inte förvånande. Tidigare har
Australien haft som policy att låsa in asylsökande i flera år utan
prövning – uttalat för att avskräcka flyktingar från att ta sig dit.
Sedan juli 2009 måste invandringsdepartementet dock motivera en längre
häktning än tre månader.

Det är uppenbart att fokus inte ligger på att värna om allas lika
värde, skydda utsatta flyktingar eller hedra FN:s konvention om
mänskliga rättigheter. Istället handlar det uteslutande om att stänga
gränserna. Var finns den politiska debatten, upprördheten över denna
föga dolda agenda? Australien har ändå ganska nyligen sett det sista
av medieskandalen kring det norska fartyget Tampa som räddade
flyktingar utanför Australiens kust 2001 men vägrades tillträde till
hamn i Australien eftersom myndigheterna var rädda att flyktingarna
skulle ansöka om asyl. (Är det inte intressant att det upplevs så
mycket svårare att neka flyktingarna om de väl är på fastlandet och
sökt om asyl, än när de är i vattnet strax utanför? Förvägrandet av
asylrätten blir ju i realiteten identiskt. Finns det ett allmänhetens
tryck att väcka, att människor som träffar flyktingarna kommer
reagera? Eller är det en fråga om att undvika att flyktingarna gömmer
sig när de väl är i land?).

Läs gärna mer om Tampa-händelsen, exempelvis på
http://www.motallaodds.org/factualweb/se/1.4/articles/MS_Tampa.html.
Besättningen tilldelades Nasenpriset av FN:s flyktingkommissarie.

Hur långt är vi i EU ifrån just detta – läger på öar, inspärrade
asylsökande, gränser som flyttas för att undvika att de asylsökande
ens kommer hit, förnekande av världens konflikter för att slippa ta
ansvar? Tyvärr är svaret att vi redan är där, om än att ingen rakt ut
säger att vi ska sluta pröva asylansökningar.

Barnhemsbyggandet

Tobias Billström (m) föreslår att Sverige ska skicka tillbaka barn som
inte har flyktingskäl till deras hemländer även om barnen inte har
några anhöriga i landet. Det är inte en oväntad åsikt. Vad som är
oväntat är att han inser/anser att länderna idag inte har möjlighet
att ta hand om barnen och därför föreslår ministern för migration lite
utomlandslokaliserat husbygge – Sverige ska bygga barnhem dit barnen
kan skickas.

Jag har inte hunnit fundera på frågan ordentligt, men eftersom DN
lyfter den som rimlig på ledarsidan idag vill jag högt ställa ett par
frågor:
- Är det orimligt att tro att barnens anhöriga inte går att finna,
eftersom de flytt från hemlandet av anledning? Migrationsministern får
det att låta som om detta är en tjänst gentemot barnen, för att öka
deras chanser att återförenas med föräldrarna.
- I länder där barnhem inte byggs av staten själv, hur stor chans är
det att barnen får en trygg uppväxt? Hur mycket ska Sverige bidra med
– bara huset, eller även personal, uppföljning? Är det i själva verket
biståndspolitik som blir migrationspolitik och motiverar utvisningar?
- Är det bara jag som tycker det låter som ett långsökt agerande, allt
för att utvisa barn som kämpat sig hit – tillbaka till det de flydde
från?

- DN, som ska vara en liberal ledarsida, frågar sig aldrig: Vem vet
bäst? Här handlar det om barn som flytt från ett land – knappast några
ens Sverigedemokraterna högt skulle benämna parasiter eller lycksökare
– och förmodligen befunnit sig på en flera år lång resa genom
krigszoner och otrygga miljöer, de har kämpat sig hit för vad de
uppfattar sin överlevnad. Väl här vänder vi papper och säger att
svenska staten vet att de skulle ha det bättre i hemlandet och de
skickas snabbt på returresa. Hade det varit en Hollywoodfilm hade vi
inte haft svårt att förstå hur sorgligt och absurt det är. Men vi har
inte ett Hollywoodperspektiv, inte ett individperspektiv – vi har ett
nationalstatsperspektiv.
- DN:s Hanne Kjöller menar också att barnens bästa inte alltid är att
bo i Sverige. Jag håller med. Vad Kjöller missar är varför jag tycker
det är rimligt att inta ståndpunkten att människor hellre ska få
stanna än utvisas: Jag tycker att förbud (mot att vara här) ska
motiveras och jag anser att de som väl kommit hit valt vad som är bäst
för dem och att det är något som bör respekteras och beaktas mer än
det görs idag.

I detta resonemang nämner jag inte att barns asylskäl ofta kommer bort
i asylprocessen. Det antar jag att DN och Billström vet. Ändå tycker
migrationsministern att utvisningarna är enkla. ”Har man fått avslag
på asylansökan ska man tillbaka” säger Billström. Detta är
konsekvensen av en reglerad invandring – människor sorteras efter makt
och människovärde.

Svensk sales pitch: Libyens flyktingjakt

Kolla det här youtubeklippet om Libyens syn på afrikanska asylsökande.
Detta är herrarna Sverige nu stöttar:

http://www.youtube.com/watch?v=bFJMdSyFiAI (Jag tar dock inget ansvar
för översättningen.)

När Berlusconi drev igenom uppgörelsen med Libyen nickade han
instämmande åt Khadaffi som på presskonferensen försöker mena att det
inte handlar om att kränka asylrätten eftersom det inte finns några
flyktingar i Afrika. Är det en politisk linje som Sverige vill
underlätta för?

Tydligen. Det uppmärksammas av bland annat Amnesty i Aktuellt idag.
Det är ofattbart att regeringen, via handelsminister Ewa Björling,
åker till Libyen och säljer ett gränsövervakningssystem för att stoppa
flyktingströmmar. (Även om Björling och Rymdbolagets representant
senare i inslaget försöker hävda att det snarare handlar om
sjösäkerhet, är inspelningen av de faktiska mötena i inslaget tydliga:
den svenske representanten Björn Ohlson, pratar faktiskt direkt om
flyktingsituationen och använder det som sales pitch: Vi kan hjälpa er
att se över flyktingsituationen med flyktingar som flyr över
Medelhavet.”)

http://svt.se/2.22620/1.1872411/svensk_overvakning_pa_export_till_diktaturens...

Jag har flera gånger skrivit om det avtal Libyen och Italien har. Här
handlar det inte, som Björling säger i Aktuelltintervjun, om att det
är varje stats rätt att kontrollera sina gränser i traditionell
mening. Att skydda sina gränser handlar vanligtvis om att hindra att
människor kommer in i landet – det här handlar om att slopa det som
kallas exiträtten, varje människas rätt att lämna ett land. Libyen får
sedan flera år tillbaka betalt av Italien för att försvara sina
gränser så att ingen kan lämna landet och söka asyl (kritiserat
internt i EU). Det är en återgång till asylsituationen under Kalla
kriget, Östblocket och Berlinmurens tid, med hav som gräns. Att ett
statligt svenskt bolag, tillsammans med en minister, propagerar för
att Libyen ska stärka sina övervakningssystem är vansinnigt. Libyen
har, för att bara nämna något, drivit ut återsända asylsökande i öknen
– vilket man inte har några problem med eftersom man knappast hymlar
med att värna om mänskliga rättigheter, flyktingkonventioner och
liknande bryr sig varken Libyen eller Italien om. Att Sverige utvisat
dit är skamligt nog – nu hjälper vi Libyen och Italien att hindra
människor från att ens söka asyl.

Utredning klar: Skolgång för gömda barn

Jag levererade Björklund vykort och tårta från papperslösa familjer
när han för ett par år sedan slog fast att alla barn i Sverige har
rätt till skolgång. Idag kom utredningen som ska göra det möjligt.

Sverige erkänner gömda flyktingars rättigheter betydligt sämre än
andra EU-länder. Med förra veckans utredningsstart för vård och dagens
levererade utredning gällande skolgång är vi på väg att bli lite
bättre. Från och med första januari 2011 föreslås gömda barn i Sverige
få samma rätt till skolgång som andra barn. Utredningen överlämnades
till utbildningsdepartementet idag. Jag hade själv hoppats på att det
kunde gå snabbare (halvårsskiftet, före valet), men å andra sidan kan
signalen – regeringens intention – göra en hel del också. Efter år av
internationell kritik (från bland annat FN:s barnrättskommitté), flera
år efter undertecknandet av Barnkonventionen och i kontrast till många
av de övriga EU-länderna ska nu Sverige äntligen leva upp till att
alla barn har rätt till skolgång.

Jag har bara hunnit skumma utredningen
(http://www.regeringen.se/sb/d/12492/a/138833) men tycker att det ser
bra ut. Man väljer visserligen att inte föreslå skolplikt (vilket
många andra länder har). Förklaringen är ganska rimlig – det är
svårt/olämpligt att jaga föräldrarna för att kräva skolgång. (I samma
anda beviljar man inte heller skolskjuts från de gömda hemmen.) Jag
hoppas att intentionen ändå är klar även där - barnen ska gå i skola.

Utredningen föreslår att skolornas underrättelseskyldighet ska
avskaffas – dvs att skolorna inte ska tvingas meddela polisen om att
en gömd elev sökt sig till skolan – vilket förstås är helt nödvändigt
för att gömda barn ska ha en reell möjlighet att utnyttja erbjudandet
om skolgång. Uppgiftsskyldigheten – att svara om polisen frågar om en
specifik person – tas dock inte bort. Jag måste sätta mig in i det mer
innan jag kommenterar det mer omfattande. Utredningen har inte sett
över polisens metoder för utvisning av gömda barn i och i närheten av
skolor, och det finns förstås en risk att barnen fortfarande kommer
uppleva skolan som en risk. (Om än att det är en risk för dessa barn
bara att gå ut, eller lita på att enskilda lärare eller skolkamrater
inte ska ange dem.) Å andra sidan känner jag ett par polismän som
kommer vilja tolka detta som en tydlig signal att skolan ska vara
fredad plats – då slipper de tinga med sitt samvete och gå in och
hämta ut skolbarn. Rimligtvis måste regeringens, om utredningen blir
lag, intention tydas precis så.

I övrigt finns den goda nyheten att även friskolor kan ersättas gör
gömda barn (många tar emot dem redan idag).

Vård till papperslösa utreds äntligen

Efter lång väntan och förhandling har regeringen äntligen tillsatt en
utredning av papperlösas rätt och möjlighet till vård. Det är inte en
dag för tidigt. Trots att flera landsting/regioner i Sverige känt sig
tvingade att kringgå lagen, inte minst på uppmaning av vårdpersonal,
har utredningen dröjt mardrömslikt länge.

Socialminister Göran Hägglund (KD) kommenterar på regeringens hemsida:
- En grundläggande princip i hälso- och sjukvården är att vård ska ges
efter behov, utan hänsyn till patientens ekonomiska, sociala eller
etniska bakgrund. Den principen åsidosätts med det regelverk som gällt
hittills. Därför är jag mycket glad att nu kunna presentera den här
utredningen.

Rätt till vårdinitiativet, som bland annat FARR ingår i, har sedan ett
par månader färdigställt skuggdirektiv åt regeringen. Den som vill roa
sig kan jämföra dem:
http://www.regeringen.se/sb/d/12483/a/138677
http://www.rosengrenska.org/pdfs/UtredningsdirektivVardTillPapperslosa09.pdf

Det är en omfattande och viktig utredning och jag har förståelse för
att den kommer ta tid. Deadline är senaste 31 maj 2011. Med andra ord
har den utdragna processen för att tillsätta utredningen resulterat i
att detta inte blir en valfråga.

Kritik mot invandringspolitiken

Det har skojats en del om min facebookstatus för kvällens seminarium:
Frida Johansson Metso kommer delta i Högerextremism i Europa." Kul
facebookfel, kunde man tycka. Jag tittar på statusraden nu med obehag.

Just hemkommen från FORES seminarium om främlingsfientliga krafter i
EU – ett seminarium med rejäl uppslutning och intresse för (SVT24 var
där, så någon kan nog se diskussionen senare). Jag tänkte stilla att
det är utmärkt att tankesmedjor mer till höger på den politiska skalan
börjar engagera sig i antirasismen, och FORES löfte om att göra en
rejäl migrationssatsning i vår är mycket lovande. Dock fick den en
mycket dålig start.

Lisa Bjurwald, Expo, och Per Gudmundson turades om att diskutera
händelseutvecklingen. Tillåt mig att lämna den därhän – eller hänvisa
till flera av Expos senaste nummer – och istället göra en iakttagelse:
Med sådana seminarier behövs inga välputsade Sverigedemokrater. I
denna krets ställer publiken – personer som ingen får anse vara
rasistiska, för de har minsann asiatiska vänner – frågor om muslimers
särart och befolkningstillväxt, om EU verkligen är EU "med en ny
befolkning", Gudmundson själv slänger in att de europeiska folken ju
faktiskt aldrig blivit tillfrågade om den invandringspolitik som förs
– och är inte lösningen egentligen att dessa invandrare som är
överrepresenterade i ex sexualbrott får hårdare straff, eftersom folk
märker att deras uppförande inte får konsekvenser? Ja, säger
resonemanget, rasism är ju egentligen en naturlig reaktion,
generaliseringen är rimlig, hatet är något man kan förstå.

För att göra det extra smaskigt kastade Gudmundson in att man måste
göra skillnad på medborgare och bara invånare, rättighetsmässigt, och
att vårt asylsystem måste gynna folk med ”riktiga” skyddsskäl och inte
gynna ”lycksökare”, och inte ge människor rätt till livslångt
bidragsberättigande.

Jag kan inte lova att mina svepande ord är exakta citat. Men jag kan
konstatera att ingen SD:are hade blivit provocerad av Gudmundson. Och
ändå tror jag att det finns en fundamental skillnad. Jag tror
verkligen att Gudmundson gillar globalisering, gillar migration och
försvarar rätten till fri rörlighet. Men är det inte rimligt att tala
tydligt om det, i alla fall litet, som motvikt till att tala om
brottslighet, bidragsutnyttjande och lycksökare? Man måste tycka synd
om moderator Martin Ådahl som läst på men inte lyckades stävja eller
kräva varken belägg eller tydlighet när retoriken flödade. Att
seminariet, framför allt genom Bjurwalds dragning, ändå var intressant
hamnar i skymundan.

Både personer i publiken och Gudmundson sa: Jag är kritisk mot den
förda invandringspolitiken. Ingen brydde sig om att vara mer specifik
– Gudmundson som inte vill ha lycksökare, är det så han anser den
svenska asylpolitiken varit? Vad är hans definition av en ”riktig”
flyktingupplevelse, vilka som tagit sig till Sverige och faktiskt fått
uppehållstillstånd vill han kasta ut eller hade velat neka inträde i
nationalstaten? Eller menade han egentligen integrationspolitiken, som
så många gör när de pratar om invandringsproblem, var det en kritik av
framför allt den förra regeringens omhändertagandepolitik? Vem vet.
Och mannen i publiken som frågade honom, han var kritisk mot
invandringspolitiken (och kanske kände han som Gudmundson att han
aldrig i våra demokratiska val, sju partier med rejäl spännvidd i
flyktingfrågan, blivit tillfrågad om vad han tycker) men vad var han
kritisk mot?

Jag är själv mycket kritisk mot den förda invandringskritiken. Jag
tycker det är skrämmande att det inte finns lagliga vägar till Sverige
för asylsökande. Jag är kritisk mot att så få asylsökande får asyl
trots flyktingskäl och att Sverige struntar i det trots internationell
kritik. Jag är kritisk mot att Sverige anser det rimligt att utvisa
dödssjuka, förföljda och apatiska barn för den reglerade invandringens
bästa. Jag är kritisk mot att flyktingdefinitionen är trång, att
familjer separeras, att mottagandeprocessen är mer anklagande än en
rättegång i brottsmål. Jag är kritisk till att få svenska politiker
vågar flytta fram positionerna i flyktingdebatten, utan ibland knappt
ens orkar försvara dagens restriktiva, blygsamma ansvarstagande
gentemot flyende i världen.

Ålder är svårt, del 1: Språket

I samband med Vellingedebatten började diskussionen återigen om
ensamkommande flyktingbarn. Jag var kritisk till en rad debattörer och
har under julen fått mer bränsle på min ilska. På Merit Wagers blogg
får en anonym migrationsverksmedarbetare uttala sig:

”En sak som jag tycker är väldigt jobbig är, att vi som jobbar med
asylärenden alltid ska höra barns eventuella egna asylskäl, också när
det gäller barn i familj. Jag tycker så synd om dessa barn som måste
rabbla en innantill lärd läxa som de hört från föräldrarna. Jag vill
helst inte ens ställa några följdfrågor till dem angående
asylhistorien för då skulle de torska på en gång. De skulle bli ledsna
och utskällda av sina föräldrar.”
http://meritwager.wordpress.com/2010/01/04/finland-antalet-minderariga-asylso...

Resonemanget är slående likt påståendet att de apatiska barnens
föräldrar, till skillnad från svenska föräldrar, inte hade några
problem med att skada, tvinga eller plåga sina barn. Men det är också
oroande att en handläggare på Migrationsverket inte vill prata om
barnens egna asylskäl. Barn som blivit utsatta (alltifrån
könsstympning, barnsoldater och samma förtryck och hot som
föräldrarna) måste höras på allvar i processen. När Wager dessutom
skriver att hon skulle föredra om man pratade om ”minderåriga
asylsökande” istället för ensamkommande barn (med inspiration från
Finland:

Det finlandssvenska sättet att uttrycka sig är nog mer korrekt
eftersom de allra flesta som säger sig vara under 18 år när de söker
asyl är unga killar i 17- 18-årsåldern (och äldre, varvid de inte är
minderåriga)” http://meritwager.wordpress.com/2010/01/04/finland-antalet-minderariga-asylsokande-minskar/)

...blir det skrämmande tydligt att vissa barn är mer barn än andra
(barn är kanske snarast flickor) och att de unga pojkar som är mycket
utsatta i sina hemländer (rekrytering till militär, milis,
brottslighet etc) tvärtom betraktas som mindre utsatta än andra
grupper. Men”ensamkommande flyktingbarn” är inte ett bra retoriskt
begrepp om man vill att fler ska bedömas som vuxna, inte som barn, och
därmed kanske utvisas.

Det är därför jag tänker fokusera några blogginlägg på
bedömningsprocessen. Hur avgör vi om någon är under 18 år, hur
rättssäker är processen, vilka vetenskapliga metoder används?

Först ut, ett aktuellt ämne: Språkanalyser.

På Sanna Vestins blogg Asylnytt,
http://www.sanna-ord.se/asylnytt/index.html hittar jag ett exempel:

Från Somalia: Avslag för ensamkommande pojkar på grund av bristande
trovärdighet
Beslut från Migrationsverket: Migrationsverket har tagit två
exempelbeslut för asylsökande från Somalia som fått avslag trots den
väpnade konflikten i Mogadishu. Båda besluten rör ensamkommande barn.
En femtonåring har språktestats och anses komma från det lugnare
Somaliland och inte från södra Somalia som han själv hävdar. En
sjuttonåring som berättat att han är från Somaliland men född i
blandäktenskap och att hans far dödats på grund av sin
minoritetstillhörighet, anses inte heller trovärdig eftersom han inte
har kunskaper om minoriteten.
(Migrationsverkets sammanfattning:
http://www.migrationsverket.se/lifos/dok.do?mode=index&dokn=21947)

Hur är det då egentligen med språkanalysen? Jo, redan det gamla
Invandrarverkets fick kritik för sitt användande av språkanalys. (Tore
Jansson, professor i afrikanska språk vid institutionen för
orientaliska och afrikanska språk vid Göteborgs universitet och
Kenneth Hyltenstam, professor i tvåspråkighetsforskning vid Centrum
för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet skrev bland
annat ett brev där man konstaterade att

”Vi anser att dessa 'analyser' saknar allt värde, bl.a. på grund av
den komplexa språksituation som råder i de aktuella
språkområden”/…/”Vid ett samtal med Thomas Örn vid Equator (tidigare
Statens Invandrarverks språksektion) framkom det att liknande analyser
har använts i ett stort antal fall. Vi anser detta vara chockerande.”
(http://www.artikel14.se/nr981/g.html)

Då handlade språkanalyserna ofta om att utreda hur den asylsökande
pratade engelska. Olika språk, och dialekter inom ett land, skulle
vara mycket tydliga på ett främmande språk.(Jag undrar var en svensk
som vuxit upp framför amerikanska sit-coms skulle hamna på karta.)
Kritiken då var också hård mot att de som avgjorde vilken dialekt det
var frågan om inte lutade sig mot någon forskning och inte sällan helt
saknade utbildning i språkanalys. Rimliga invändningar restes också
kring de många länder där flera olika språk och dialekter talats genom
tiderna, och om var och av vem man lärt sig engelska (kanske inte
nödvändigtvis i det land man flytt ifrån).

Ett par år senare har både analysverksamheten och kritiken mot den
utvecklats. Artikel 14 skriver 2005: Förra året sammanställde en grupp
lingvister från universitet i bland annat USA, Holland, England,
Australien och Sverige, riktlinjer för hur språkanalyser bör användas.
Gruppen betonade att en språkanalys inte ger besked om vilket
medborgarskap en person har. När språk inte följer nationsgränser och
det förekommer stor rörlighet över gränserna krävs en särskild
vaksamhet i språkanalyserna. Dessutom ändras språk och dialekter över
tid, så språkanalytikerns kunskaper bör vara aktuella. Den kan ge
upplysningar om persons språkliga bakgrund, men kan inte ensam
användas för att bestämma varifrån en person kommer. Analysen bör
göras av lingvister som har aktuella kunskaper inom sitt språkområde.
Gruppen avråder bestämt från att personer utan kunskap eller
utbildning i lingvistisk analys ska anlitas som experter – ”att tala
ett modersmål är inte detsamma som att vara expert”.
(http://www.artikel14.se/nr052/x20spr.php)

2007 fastslog Migrationsöverdomstolen att språkanalyser är tveksamma.
Det handlade om asylsökande som uppgav sig vara från Burma. De fick
avslag från Migrationsverk och domstol med hänvisning att man inte
trodde att de kom från Burma (man trodde de kunde komma från
Bangladesh). Till grund för beslutet fanns, förutom den vanliga
asylutredning, en språkanalys. Detta protesterade de sökande mot och
Migrationsöverdomstolen lyfte frågan. Så här löd resonemanget:

”Enligt Migrationsöverdomstolens bedömning kan en språkanalys som det
var fråga om i målet endast ha ett marginellt bevisvärde då den
utförts på ett sätt som inte kan sägas uppfylla rimliga krav på
rättssäkerhet. Någon kvalitetskontroll var inte möjlig då det inte
gick att identifiera analytikern och följaktligen inte dennes
kvalifikationer och förutsättningar för uppdraget. Värderingen av
språkanalysen hade emellertid inte skett isolerat utan tillsammans med
vad som framkommit i övrigt genom asylutredningen och övrigt material
i ärendet.”
http://www.migrationsverket.se/lifos/dok.do?dokn=16803&lista=Asien.html&mode=...

Trots dessa hårda kommentarer används språkanalyser fortfarande, och
som vi såg i Sanna Vestins exempel ovan, även mot barn. Varför använda
sig av ett så ifrågasatt arbetssätt om det har så ringa värde i
prövningen? DN skrev om detta 2006, då med analysen att verket helt
enkelt inte klarar av att hantera att så få flyktingar har
id-handlingar med sig. Artikelns ingress är bra sammanfattande: Var
tionde språkanalys som Migrationsverket gör är felaktig. Analysen är
ofta avgörande om en flykting får uppehållstillstånd i Sverige.”
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-migrationsverkets-sprakanalyser-1...

Avslutningsvis på dagens barntema, några artiklar under jul och början
av januari om flyktingbarns öde i Sverige:

Lollo gömd i Sverige
http://www.blt.se/nyheter/karlshamn/lollo-gor-nytt-forsok-att-fa-stanna-i-sve...

Julens mest uppmärksammade flyktingbarn, pojkarna som hamnade i Sävsjö
(medkänsla och naturlig irritation på SJ kombineras…):

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.279679-flyktingbarnen-tvingades-av-taget

Stanna eller inte stanna?
http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/artikel.aspx?articleid=5065136

Kjell Nordqvist, föreståndare på Kombo: "Jag önskar ungdomar ska få
hjälp snabbare"
http://www.dalademokraten.se/sida/id/101739/

Vill Wager bara ha trevliga flyktingar?

Vad är syftet när SvD-krönikören Merit Wager idag skriver om att media
alltför ofta tar upp flyktingars lidande i förhållande till problem i
asylsystemet? Hon menar att detta resulterar i en ensidig debatt som
skadar mottagandet.
(http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/kolumn_3974237.svd). Wager själv
ägnar mycket tid på sin blogg, som jag följer, med att lyfta upp bland
annat Migrationsverkets anställdas upplevelser. Hon beskriver
flyktingar som ljuger för det svenska systemet (eller misstänks ljuga)
- om sin ålder, identitet eller resväg. Wager upplever det upprörande
och kanske till och med förvånande. Hon gör ingen analys över varför
flyktingarna skulle ljuga och jag tänker inte raljera över hennes
grunder till att inte göra det. Men rimligtvis bör man studera
systemet som gör att lögner kan vara lönsamma. Om Wager vill förbättra
asylsystemet är det kanske inte de ljugande asylsökande hon ska hänga
ut, utan systemet som kräver lögnen. Att det inte går att komma till
Sverige lagligt tvingar fram flyktingssmugglare och lögner. Att
Sverige är ett land som utvisar människor som har flyktingstatus - och
att vi har kritiserats och dömts för flera försök att göra det av FN:s
tortyrkommitté - resulterar i att människor döljer sina identiteter
för att inte kunna utvisas.

Wager påpekar också ofta att asylsökande kan vara mycket otrevliga.
Detta konstaterande bör påverka personalvården på Migrationsverket,
men inte asylpolitiken i stort. Att människor inte är trevliga är inte
en grund för att neka dem asyl. Dessutom bör man fundera över hur
trevlig man själv är när man är desperat och ständigt får höra att ens
lidande inte är nog. Vår stereotypa bild av flyktingen som glad,
tacksam, fattig och på flykting undan individuella skäl är förlegad.

Att media skriver mer om dödssjuka barn eller dramatiska utvisningar,
mer än berättelser om myndighetspersonalens dagliga problem, tycker
jag är rimligt - det ena är trots allt betydligt viktigare än det
andra, både för individ och allmänhet. Men den viktiga frågan är vad
Wager tror att debatten om lögner och id-löshet skulle göra för att
förändra asylsystemet. Om hennes poäng är att vi måste sluta sålla
bland de migranter som vill komma hit för att bygga ett liv, om vi
måste minska desperationen och skapa ett mer rättssäkert system, då är
hennes formuleringar och val av syndabock olyckligt. Om hon anser att
flyktingarnas uppförande borde påverka deras rättigheter är det rent
skrämmande.

Hennes inlägg idag fokuserar på de som kallas barn men som är närmare
18 år och hon verkar vara inne och vilja peta på Barnkonventionen så
att fler ska kunna nekas asyl eller goda män. Hon berör inte problemen
med att åldersbestämma barn, något jag tror att jag ska återkomma till
i ett längre inlägg. Jag håller dock med henne om att man borde dela
in boenden för barn i lägre och högre åldrar, men det verkar som att
detta resonemang i Wagers tankar leder till att de äldre barnen inte
ska ses som barn alls.

Fler än jag reagerar på Wagers tidigare inlägg. Läs ex Amanda Svalin
på Newsmill: http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/20/sveriges-migrationspolitik-ar-rasis....

Gömd greps på sitt bröllop

"Gifter du dig av kärlek eller för trygghet?" Gällande en afghansk
gömd flykting var det kanske en fråga som diskuterades, inte av brud
och brudgum, utan av Migrationsverket och polis. Mannen, som levt
gömd, greps på sitt bröllop.

Jag vet inget mer än vad media meddelat. Det kan vara ett
skenäktenskap med en svensk medborgare för att möjliggöra att mannen
skulle kunna ansöka som anhöriginvandrare och få stanna/eller komma
tillbaka till Sverige lagligt när hans asylansökan avslagits - det är
vad notisen hintar. (Eftersom det finns få lagliga vägar in i Sverige,
och asylprocessen är mycket restriktiv, är anhörigkopplingar ett av få
lagliga sätt att få stanna.) Det kan förstås också vara en papperslös
man vackraste dag i livet, en ceremoni av kärlek. Jag har ingen
närmare information. Men gripandet är intressant bland annat av två
anledningar:

1) Vi har en migrationspolitik för att hålla så många som möjligt ute.
Men den innehåller undantag för att svenskar inte ska drabbas av
begränsningarna. De som gifter sig med svenskar kan kringgå reglerna.
Om man vill hålla folk ute blir det därför "rimligt" att göra en
actionscen av ett bröllop - om de inte lyckas gifta sig kan han
utvisas utan strul. Är det verkligen ett rimligt regelverk med rimliga
konsekvenser?

Tilläggas bör att mannen kommer från Afghanistan, och att flyktingar
därifrån har ett något nytt läge eftersom man börjar diskutera
Somaliadomen och definitionen av väpnad konflikt - det är därför
olyckligt att man har så bråttom att utvisa honom.

2) Många anser att Sverige har en ganska mesig utvisningspolitik,
många tror att polisen inte letar efter de gömda eller utvisar dem med
brutala metoder. I samband med debatten om boken "De apatiska"
raljerade ledarsidorna över att svensk polis inte bankar på folks
dörrar, utan ringer på dörrklockan, när de ska komma och hämta folk.
Sunt förnuft och respekt för människors värdighet tycks de flesta tro
präglar vår utvisningspolitik. För att faktiskt tro det måste man
lyckats blunda för de människor som utvisas med tvång, bundna eller
burna på bår, blunda för de apatiska barnen eller för alla de
desperata som gråter och skriker och faktiskt ber om nåd och
barmhärtighet.

Kanske kan vi inte förstå att sådant händer i vårt Sverige och det är
därför vi vill tro att utvisningarna vi gör är rimliga. Därför är den
här notisen intressant. Jag har hört flera som förfärats över att
bröllopsceremonin stoppades, att man använde just det tillfället för
att fånga mannen och gripa honom. Kanske är detta enklare att bli
upprörd över, lättare att relatera till?

http://www.sr.se/cgi-bin/malmo/nyheter/artikel.asp?Artikel=3321073

Gränspolisen stoppade bröllop
Gränspolisen i Skåne stoppade ett pågående bröllop i Malmö på
lördagen. Polisen grep brudgummen strax innan bröllopet.
Enligt TT är mannen som skulle gifta sig en flyktning från Afghanistan.
Han var efterlyst efter att ha fått avslag på sin asylansökan, och har
därför hållit sig gömd, enligt Sydsvenskan på nätet.

Det finns också uppgifter om att polisen ska ha använt pepparsprej vid
ingripandet