I samband med Vellingedebatten började diskussionen återigen om
ensamkommande flyktingbarn. Jag var kritisk till en rad debattörer och
har under julen fått mer bränsle på min ilska. På Merit Wagers blogg
får en anonym migrationsverksmedarbetare uttala sig:
”En sak som jag tycker är väldigt jobbig är, att vi som jobbar med
asylärenden alltid ska höra barns eventuella egna asylskäl, också när
det gäller barn i familj. Jag tycker så synd om dessa barn som måste
rabbla en innantill lärd läxa som de hört från föräldrarna. Jag vill
helst inte ens ställa några följdfrågor till dem angående
asylhistorien för då skulle de torska på en gång. De skulle bli ledsna
och utskällda av sina föräldrar.”
http://meritwager.wordpress.com/2010/01/04/finland-antalet-minderariga-asylso... Resonemanget är slående likt påståendet att de apatiska barnens
föräldrar, till skillnad från svenska föräldrar, inte hade några
problem med att skada, tvinga eller plåga sina barn. Men det är också
oroande att en handläggare på Migrationsverket inte vill prata om
barnens egna asylskäl. Barn som blivit utsatta (alltifrån
könsstympning, barnsoldater och samma förtryck och hot som
föräldrarna) måste höras på allvar i processen. När Wager dessutom
skriver att hon skulle föredra om man pratade om ”minderåriga
asylsökande” istället för ensamkommande barn (med inspiration från
Finland:
Det finlandssvenska sättet att uttrycka sig är nog mer korrekt
eftersom de allra flesta som säger sig vara under 18 år när de söker
asyl är unga killar i 17- 18-årsåldern (och äldre, varvid de inte är
minderåriga)” http://meritwager.wordpress.com/2010/01/04/finland-antalet-minderariga-asylsokande-minskar/)
...blir det skrämmande tydligt att vissa barn är mer barn än andra
(barn är kanske snarast flickor) och att de unga pojkar som är mycket
utsatta i sina hemländer (rekrytering till militär, milis,
brottslighet etc) tvärtom betraktas som mindre utsatta än andra
grupper. Men”ensamkommande flyktingbarn” är inte ett bra retoriskt
begrepp om man vill att fler ska bedömas som vuxna, inte som barn, och
därmed kanske utvisas.
Det är därför jag tänker fokusera några blogginlägg på
bedömningsprocessen. Hur avgör vi om någon är under 18 år, hur
rättssäker är processen, vilka vetenskapliga metoder används?
Först ut, ett aktuellt ämne: Språkanalyser.
På Sanna Vestins blogg Asylnytt,
http://www.sanna-ord.se/asylnytt/index.html hittar jag ett exempel:
Från Somalia: Avslag för ensamkommande pojkar på grund av bristande
trovärdighet
Beslut från Migrationsverket: Migrationsverket har tagit två
exempelbeslut för asylsökande från Somalia som fått avslag trots den
väpnade konflikten i Mogadishu. Båda besluten rör ensamkommande barn.
En femtonåring har språktestats och anses komma från det lugnare
Somaliland och inte från södra Somalia som han själv hävdar. En
sjuttonåring som berättat att han är från Somaliland men född i
blandäktenskap och att hans far dödats på grund av sin
minoritetstillhörighet, anses inte heller trovärdig eftersom han inte
har kunskaper om minoriteten.
(Migrationsverkets sammanfattning:
http://www.migrationsverket.se/lifos/dok.do?mode=index&dokn=21947)
Hur är det då egentligen med språkanalysen? Jo, redan det gamla
Invandrarverkets fick kritik för sitt användande av språkanalys. (Tore
Jansson, professor i afrikanska språk vid institutionen för
orientaliska och afrikanska språk vid Göteborgs universitet och
Kenneth Hyltenstam, professor i tvåspråkighetsforskning vid Centrum
för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet skrev bland
annat ett brev där man konstaterade att
”Vi anser att dessa 'analyser' saknar allt värde, bl.a. på grund av
den komplexa språksituation som råder i de aktuella
språkområden”/…/”Vid ett samtal med Thomas Örn vid Equator (tidigare
Statens Invandrarverks språksektion) framkom det att liknande analyser
har använts i ett stort antal fall. Vi anser detta vara chockerande.”
(http://www.artikel14.se/nr981/g.html)
Då handlade språkanalyserna ofta om att utreda hur den asylsökande
pratade engelska. Olika språk, och dialekter inom ett land, skulle
vara mycket tydliga på ett främmande språk.(Jag undrar var en svensk
som vuxit upp framför amerikanska sit-coms skulle hamna på karta.)
Kritiken då var också hård mot att de som avgjorde vilken dialekt det
var frågan om inte lutade sig mot någon forskning och inte sällan helt
saknade utbildning i språkanalys. Rimliga invändningar restes också
kring de många länder där flera olika språk och dialekter talats genom
tiderna, och om var och av vem man lärt sig engelska (kanske inte
nödvändigtvis i det land man flytt ifrån).
Ett par år senare har både analysverksamheten och kritiken mot den
utvecklats. Artikel 14 skriver 2005: Förra året sammanställde en grupp
lingvister från universitet i bland annat USA, Holland, England,
Australien och Sverige, riktlinjer för hur språkanalyser bör användas.
Gruppen betonade att en språkanalys inte ger besked om vilket
medborgarskap en person har. När språk inte följer nationsgränser och
det förekommer stor rörlighet över gränserna krävs en särskild
vaksamhet i språkanalyserna. Dessutom ändras språk och dialekter över
tid, så språkanalytikerns kunskaper bör vara aktuella. Den kan ge
upplysningar om persons språkliga bakgrund, men kan inte ensam
användas för att bestämma varifrån en person kommer. Analysen bör
göras av lingvister som har aktuella kunskaper inom sitt språkområde.
Gruppen avråder bestämt från att personer utan kunskap eller
utbildning i lingvistisk analys ska anlitas som experter – ”att tala
ett modersmål är inte detsamma som att vara expert”.
(http://www.artikel14.se/nr052/x20spr.php)
2007 fastslog Migrationsöverdomstolen att språkanalyser är tveksamma.
Det handlade om asylsökande som uppgav sig vara från Burma. De fick
avslag från Migrationsverk och domstol med hänvisning att man inte
trodde att de kom från Burma (man trodde de kunde komma från
Bangladesh). Till grund för beslutet fanns, förutom den vanliga
asylutredning, en språkanalys. Detta protesterade de sökande mot och
Migrationsöverdomstolen lyfte frågan. Så här löd resonemanget:
”Enligt Migrationsöverdomstolens bedömning kan en språkanalys som det
var fråga om i målet endast ha ett marginellt bevisvärde då den
utförts på ett sätt som inte kan sägas uppfylla rimliga krav på
rättssäkerhet. Någon kvalitetskontroll var inte möjlig då det inte
gick att identifiera analytikern och följaktligen inte dennes
kvalifikationer och förutsättningar för uppdraget. Värderingen av
språkanalysen hade emellertid inte skett isolerat utan tillsammans med
vad som framkommit i övrigt genom asylutredningen och övrigt material
i ärendet.”
http://www.migrationsverket.se/lifos/dok.do?dokn=16803&lista=Asien.html&mode=... Trots dessa hårda kommentarer används språkanalyser fortfarande, och
som vi såg i Sanna Vestins exempel ovan, även mot barn. Varför använda
sig av ett så ifrågasatt arbetssätt om det har så ringa värde i
prövningen? DN skrev om detta 2006, då med analysen att verket helt
enkelt inte klarar av att hantera att så få flyktingar har
id-handlingar med sig. Artikelns ingress är bra sammanfattande: Var
tionde språkanalys som Migrationsverket gör är felaktig. Analysen är
ofta avgörande om en flykting får uppehållstillstånd i Sverige.”
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-migrationsverkets-sprakanalyser-1... Avslutningsvis på dagens barntema, några artiklar under jul och början
av januari om flyktingbarns öde i Sverige:
Lollo gömd i Sverige
http://www.blt.se/nyheter/karlshamn/lollo-gor-nytt-forsok-att-fa-stanna-i-sve... Julens mest uppmärksammade flyktingbarn, pojkarna som hamnade i Sävsjö
(medkänsla och naturlig irritation på SJ kombineras…):
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.279679-flyktingbarnen-tvingades-av-taget Stanna eller inte stanna?
http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/artikel.aspx?articleid=5065136 Kjell Nordqvist, föreståndare på Kombo: "Jag önskar ungdomar ska få
hjälp snabbare"
http://www.dalademokraten.se/sida/id/101739/